ungefär som bussar som sakta, vid solsken, tar sig upp till ytan för att få lite värme.
det var asienresan som vi gjorde för två år sedan som bjöd på denna upplevelse av rang. gustaf hade snokat reda på att man måste åka till filippinerna om är i asien. och väl där finns en liten ö som heter Legaspi. Största (och enda?) staden heter, inte helt oväntat, Legaspi. Ett ruttet litet ställe som aldrig sett västerlänningar. när vi gick på gatan high-fivade folk med oss, tog kort på oss och folk på uteservingar slutade att äta för att enbart glo. helt sjukt. jag blev kallad macho man tack vare min robusta överkropp och gustaf liknandes vid beckham. där bodde vi på Hotel Rex, i särklass resan värsta ställe. tänk bangkokfängelse.
iaf, från legaspi tar man minibuss till den ytterst sparsamma lilla fiskebyn Donsol. detta ställe som för bara några år sedan var fullständigt okänt för resten av världen. tills valhajarna gick från mat till utrotningshotad turistattraktion. valhajarna finns nämligen bara egentligen på två ställen i hela världen om man ska ha chans att se fler än en. ibland skådas någon på håll i thailand och då är det fyrverkerier och kalas. för en valhaj.. som setts på håll!
väl där valde vi ett av de två boenden som fanns att välja på, skrev upp oss på lista för att ta dykarbåt dagen efter och se en introduktionsvideo som nån rädda-alla-djur-på-jorden-organisation styrt ihop. det enda jag minns var att man inte fick simma närmare än några meter. något vi givetvis inte följde.
vi blev told att man med tur, på en fin dag, kan se flera valhajar, upp till 3-4st! då hade man tur, men det var såklart bara att chansa. nu var man på världens minsta ort på världens mest okända ställe på andra sidan jorden. var liksom inte så mycket att välja på. så, båt dagen efter it is.
på med simfötter och cyklop och i liten båt. 3 man i besättningen. en fridykare som utan problem försvann 4-5 min i det mörka havet. en längst upp i masten som letade skuggor. eftersom valhajarna besitter en skaplig kroppshydda ger det skuggor som syns rätt bra. och en sista gubbe styrde skutan.
vi sitter på kanten av båten, nervösa som få, och vet inte riktigt vad vi ska förvänta oss. vi vet att valhajar kan bli upp till 18 meter och väga 12 ton. det är rätt jävla mycket för att man ska simma bredvid den. vad gör man om han daskar till mig? dör jag? svimmar jag.. och ändå dör? vad gör jag om han tar beslutet att helt sonika sluka mig? många frågor utan svar. och där satt vi, på kanten till vad som skulle kunna vara den bästa upplevelsen man varit med om, eller död.
THERE! Jump! Jump! skriker fiskguiden till oss och vi slänger oss i vattnet. först ingenting. ljust klart vatten föröver, kolsvart under oss. var är han??! DÄR!!
vi ligger bredvid varandra när vi ser en stor stjärtfena (4m, stört) pendlar en bit framför - fram och tillbaka i lugn takt. vi ligger en bit bakom och kommer aldrig riktigt fram till han innan han ökar hastigheten och drar ifrån oss. vi simmar tillbaka till båten, uppspelta, sjukt nöjda över att ha sett en valhaj och att kunna konstatera att vi alla fortfarande är vid liv.
tiden går och guiden skriker återigen THERE!! JUMP IN!! ytterligare en valhaj! guttan. 2st bra stäm, tänker vi och hoppar vi. denna gången är det två valhajar och vi ligger utspridda i vattnet. jag simmar ifatt en och håller jämn hastighet och kan nervöst vända på huvudet för att uppfaata valhaj från stjärtfena till gigantmun. 10 meter lång fisk är fruktansvärt lustigt att se bredvid sig. han dyker ner lite och jag håller andan och skiter i snorkeln. fridyker 3-4m tills han försvinner ner i det svarta. påväg upp får jag chocken när jag möter en annan buss, simmandes mot mig. nu slukas jag hel, tänkte jag, men det gick bra.
sådär höll vi på, upp i båten, ner i vattnet, upp i båten, ner i vattnet flera gånger.
efter en stund når jag ligger i vattnet simmar en valhaj förbi mig och guiden. de andra är en bit bort och guiden vinkar till mig att jag ska följa efter honom. jag förstår inte riktigt vad i ska göra men jag ger järnet med guiden och simmar ifatt valhajen. en stor rackare, bland de större. plötsligt vinkar guiden igen och jag förstår att han ska visa mig att det går att ta på valhajen, och att han vill att jag ska göra detsamma! respekt att toucha en valhaj och jag simmar så jag är precis över hajen. bakom pendlar 4m stjärtfena och en bit framför är ryggfenan. inte jättemycket space att hålla sig på men visst. jag kommer nog aldrig i hela mitt liv ha möjlighet att ta på en valhaj så kör. guiden intruerar mig att man måste klappa valhajen försiktigt längs med kroppen så den inte blir rädd. blir den rädd är det dåligt. men jag fixar det och simmar så nära att jag försiktigt kan stryka valhajen på ryggen. störd känsla. stor känsla på alla sätt och vis. när jag är klar simmar jag långt som fan för att komma tillbaka till båten där resten av crewet sitter och väntar på mig. übernöjd berättar jag för nyfikna öron att jag minsann TOG PÅ VALHAJEN! fet respekt till mig och alla var glada. utom gustaf som lika avundsjuk som glad för min skull.
när vi simmar efter nästa valhaj har gustaf bara ett mål och det är att ta på den. med eller utan guide. och så blev det, gustaf simmar ifatt jättefisken, sträcker sig och snärtar till den på stjärtfenan. dumt tänker jag i samma ögonblick som fisken skräms och drar ett par kraftiga tag med hela kroppen innan sticker iväg. hade vi andra varit ett par meter närmare bjässen hade vi fått en sån kyss att vi flugit tillbaka in i båten och drunknat. kanske inte riktigt så dramatiskt men det är kraft när 12 ton haj bestämmer sig för att ösa.
allt gick bra och totalt under dagen såg vi 21 valhajar. guiden var lika förvånad som vi och deklarerade att vi haft fantastisk tur som sett så många.
guiden tog några närbilder med en engångskamera som kommer sist men det syns bättre på andra foton. båten vi var i är på första bilden, andra bilden hur det ser ut rent praktiskt och sen valhajen i all sin ära.
galet är bara förnamnet. god natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar